Mulmholkar
Text av Nicklas Jansson, forskare vid Linköpings universitet
Mycket av arbetet som beskrivs i texten har Nicklas Jansson gjort i samarbete med Thomas Ranius på SLU i Uppsala
En av våra artrikaste naturmiljöer är de ihåliga träden. Dessa uppstår när vedlevande svampar får tillgång till trädstammarnas inre (då en gren dött/gått av eller vid en barkskada), bryter ner och mjukar upp veden, så att fåglar och insektslarver kan skapa håligheter. I den rötade veden, i svamparnas fruktkroppar och mycel lever en mängd specialiserade insekter. Den mest exklusiva miljön är den kompost som bildas i botten av håligheten, den sk. mulmen. Denna består av en blandning av vedfragment, svampkomponenter, fågelborester och insekternas restprodukter. Främst är det skalbaggar men även speciella harkrankar, blomflugor och klokrypare bygger upp komplicerade nätverk av arter som lever här, av eller tillsammans med varandra.
Dessa företeelser har minskat drastiskt i landskapet. I våra skogar hinner inte träden bli tillräckligt gamla och de som blir det har effektivt rensats bort. Ett stort tapp på gamla ihåliga ekar gjordes när kungen gav tillbaka ekarna till folket runt år 1830. Dessa hade då tillhört kronan i 300 år för att underhålla byggnationerna av krigsskepp. Vid denna period högg bönderna ner sina ekar och de enda ekarna som blev kvar var de som stod på adelns och kyrkans marker (ca 10%).
Idag hittar vi hålträden i huvudsak i våra ekhagmarker, alléer, trädgårdar och i vissa stadsmiljöer. Då hålträden är så få är det ofta problem för fauna att hitta de ofta ovanliga mikromiljöerna de behöver för sin larvutveckling. Detta avspeglar sig i att många arter idag är sällsynta och är upptagna på den nationella rödlistan för hotade arter.
Forskning från SLU i Uppsala och Linköpings universitet har dock visat att det delvis går att efterlikna hålighetsmiljön och få arter att flytta in i trälådor fyllda med artificiell mulm. I sin enkelhet räcker det med träspån och löv som blötes upp lite. Dessa kallas "mulmholkar" och studier har visat att en stor andel av de skalbaggar som hittas i ekarnas stamhåligheter kan använda holkarnas artificiella miljö.
I sin enklaste utforming kan man bygga en stor fågelholk av skrak- eller uggletyp och fylla den med ekspån och löv. I taket bör man borra några hål i ett hörn så lite vatten sipprar in och ingångshålet kan vara från 2cm upp till 10cm beroende på om man vill även få in häckande fåglar. De senare berikar mulmen med det de drar in vid bobyggandet.
Generellt kan man säga att ju större holk desto bättre då blir stabilare miljö men alla storlekar får några arter. En faktor som avgör hur många arter som flyttar in är så klart vilka arter som finns i omgivande hålträd. Holkarna kan användas till att fylla åldersglapp och glapp i hålträdssuccessionen men även som en "Noaks ark" genom att låta dem bli koloniserade och sedan flytta dem till nya områden.